hilenastrutski

Var ca 12år, skulle torka mig efter ett besök på toaletten och pappret blev rött, den första mensen hade kommit. Hade inte direkt längtat efter mensen, och efter att ha läst flera skräckhistorier i typ KP och FRIDA om vita brallor som plötsligt blivit röda i baken på offentliga platser, eller att mensen plötsligt kommit hemma hos pojkvännen/skolan och andra pinsamheter kopplade till mens gjorde att jag snarare var rädd. Mens = Trubbel.

I desperation försökte jag intala mig själv att jag kanske råkat skurit mig på toalettpappret i muttan. Men det kändes ganska långsökt och jag fick helt enkelt "gilla läget". 

Gilla gjorde jag dock inte, utan gick raka vägen till sängen. Och vägrade stiga upp förrens eländet var över. Det vill säga i ca 3dagar, tog några toalettpauser för att jag var tvungen men det tog emot eftersom jag var tvungen att se blodeländet. Detta var alltså inte pga mensvärk-från-helvetet-smärta utan pga depression. Kan ju även tillägga att jag under min första mens blödde max ca 3 droppar blod.

Min kära mor försökte trösta mig med att "det är naturligt, alla kvinnor har mens" och "du kommer skratta åt detta när du blir äldre" -Nej, över 10år har passerat och jag skrattar fortfarande inte! Tycker fortfarande synd om mig själv och om alla som måste ha mens. Jävla elände. Allt naturligt är inte bra.